Sveriges vegetationszoner
Sverige sträcker sig 1572 km från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr. Naturen varierar en hel del längs en sträcka som är nästan 16 % av hela avståndet mellan ekvatorn och nordpolen. Södra Sverige har ett milt klimat som domineras av lövskogar. Längre norrut blir vintrarna kallare och barrskogar tar över. I högre terräng försvinner skogen och övergår i kalfjäll. Sveriges delas in i fyra vegetationszoner.
Södra lövskogsregionen
Södra barrskogsregionen
Norra barrskogsregionen
Gränserna är inte tydliga eftersom trädplantering och annan mänsklig aktivitet hindrar skogen från att utvecklas fritt. Dessutom finns breda övergångszoner där regionerna gradvis övergår i varandra.
Södra lövskogsregionen
I Sverige finns tempererad lövskog i de sydligaste delarna av landet. Regionen kallas södra lövskogsregionen och utmärks av lövskogar med bland annat bok och avenbok. Ädellövskogen har sin naturliga hemvist här, med trädslag som ek, lind, ask och alm. I lövskogen trivs också buskar, t.ex. hassel, måbär och olvon. Södra lövskogsregionen hör till biomet tempererad lövskog. Regionens nordgräns sammanfaller i stort sett med granens naturliga sydgräns.
 |
 |
|
| Bokskogar är det mest utmärkande draget för skogar i södra lövskogsregionen | Lundalmskog på södra Öland | |
 |
||
| Sandstäpp är en ovanlig naturtyp som endast förekommer i södra sverige, främst i östra skåne |
Norra barrskogsregionen
Längre norrut finns den norra barrskogsregionen som hör till biomet taiga. De dominerande trädslagen är tall och gran. Tallen är något tåligare än granen och klarar sig på ganska torr mark med tunt jordtäcke. Granen kräver lite mer näringsrik jord och mer vatten, men växer snabbare än tallen i de miljöer där den trivs. I en tallskog finner man ofta andra arter som har liknande miljökrav som tall. Av samma skäl har granen ett antal vanliga följeslagare. På detta sätt uppstår olika växtsamhällen. Två av de vanligaste växtsamhällena i Sverige är blåbärsgranskog och lavtallskog. Myrmark är en annan naturtyp som är vanlig i den norra barrskogsregionen. Myren har ett eget växtsamhälle med arter som är anpassade till den vattendränkta marken. En del lövträd förekommer också i barrskogsregionen, mest björk, rönn och al. Nedanför fjällkedjan finns fjällbjörkskogen vilken räknas som en del av taigan. Fjällbjörk är inte en egen art utan en lågvuxen variant av glasbjörk.
Fjällregionen
Till fjällregionen räknas de delar av fjällkedjan som ligger ovanför trädgränsen. Till följd av den långa, kalla vintern är växtperioden alltför kort för att träden ska klara sig. Skogsgränsen varierar från ca 800 meter över havet (m.ö.h.) i de södra delarna av fjällkedjan till ca 400 m.ö.h. i nordligaste Sverige. Över trädgränsen utbreder sig kalfjället. Ovanför fjällbjörkskogen finns ofta ett videbälte där stora områden täcks av buskar av olika videarter.
 |
 |
 |
Fjällnära barrskog och fjällbjörkskog |
Mellanalpin region |
Fjällkåpa, Alchemilla alpina |